Författaren, en underläkare från West Palm Beach, Florida, började misstänka att många av hans patienters symtom orsakades av aspartam. Han utarbetade därför ett frågeformulär för sina patienter. Formuläret sändes senare till andra i hela landet som ansåg att de drabbats av negativ påverkan av detta sötningsmedel.

Huvudvärk, yrsel, trötthet, sviktande minne, obalanserat humör, synrubbningar, illamående, diarré, oförklarade smärtor, sömn- och personlighetsproblem, etc., är icke-specifika och mycket vanliga problem hos personer som söker läkarhjälp. När ofta förekommande symtom matchas mot användningen av ett populärt födoämne är det mycket sannolikt att man får ett slumpartat samband. Som jämförelse, borde samma frågeformulär ha getts till en kontrollgrupp som inte använde aspartam och till ytterligare en grupp som använde aspartam men utan några uppenbara problem. Enbart opartiska jämförelser mellan dessa grupper skulle kunna belysa säkerhetsfrågan.

Vidare bad författaren patienter som redan var övertygade om att aspartam orsakade deras symtom att sluta använda det. Resultaten är lätta att förutse på grund av contra-placebo-effekten. Trots detta presenterar han dem som vetenskapliga bevis. Han skriver att han är medveten om "suggestivitet" och "självserverade sensationer". Ändå publicerade han denna bok för en allmän läsekrets, fylld med personliga anekdoter om "allvarliga" och "dramatiska" reaktioner, tillsammans med den ofta förekommande diagnosen "reaktiv hypoglykemi" ledande till "fullt utvecklade konvulsioner", "våldsamma migränanfall" och "narkolepsi".

Dr Roberts tillämpade ingen stringent vetenskaplig metod för att testa sin hypotes; i stället presenterar han den som ett faktum för allmänheten utan någon som helst granskning med hjälp av kolleger. Han citerar Wall Street Journal och andra tidningar lika ofta som den vetenskapliga pressen. När han så småningom ger sig in på frågan om ett möjligt samband mellan aspartam och Alzheimers sjukdom börjar hans trovärdighet att ifrågasättas även av lekmän. Roberts presenterar och kritiserar sedan det sätt på vilket FDA (Livsmedels- och Läkemedelsadministrationen, USA) godkände aspartam som en tillsats i födoämnen, inte som ett läkemedel. Några av hans kommentarer är giltiga. Systemet, likt demokratin, är ej perfekt, men det är det bästa vi har. Författaren beskriver sig själv som en ensam förkämpe som slåss mot industrin, regeringen och läkemedelsetablissemanget ("organisationer och individer med kapitalintressen").

Denna typ av bok väcker många frågor inom den medicinska världen. Är det etiskt försvarbart av en doktor att utifrån en hypotes skriva en sådan bok utan att först söka efter vetenskapliga bevis och sedan presentera materialet för en medicinsk tidskrift eller för samhället? Jag uppskattar författarens oro och insats, men min reaktion på hans bok är lika negativ som stark. Det finns ingen plats för en sådan publikation. Den enbart ökar den felaktiga information, förvirring och misstänksamhet som kan finnas hos allmänheten. Det fínns många andra medicinska och vetenskapliga vägar att tillgå. Jag hoppas att författaren fortsätter med sitt arbete och använder mera stringenta vetenskapliga metoder så att han kan presentera resultaten för sina kolleger. Han har all rätt att skriva men han har dessutom ett ansvar som läkare. Pressfriheten litar lika mycket på författarens ärlighet och ansvar som på den regering som stödjer den.

ARTURO R ROLLA, M.D.
Harvard Medical School
Boston, MA 02115

Källa
New England Journal of Medicine 323:1495-1496 (November 22), 1990